Telefonskräck

Jag vet inte, men jag gillar inte att prata i telefon. Jag drar mig alltid för att ringa. tänker nästan alltid "äh... jag smsar istället." jag vet att min mamma hatar skrivkommunikation. hon ringer, hon brukar säga "jag vill prata med en människa, annars tar det så himla lång tid, och det blir inga missförstånd". jag är typ precis tvärtom. jag skriver. det känns bättre att skriva. men av någon anledning, så nu, just nu, känner jag ett stort behov av att prata i telefefon. klockan halv två på natten. gud vad många som sitter och väntar och bara riktigt längtar efter att prata i telefon nu. om jag hade varit en sån där person, som när den vill något eller bestämt sig för något, så gör den verkligen det, så hade jag flyttat ut min säng ur mitt rum nu. ställt den vid vägkanten, vid kanten av ängen. då hade jag legat där invirad i ett duntäcke och ringt någon, och legat och bara pratat i telefon och kollat på stjärnorna, hela natten. men sån är inte jag. det är nog, sån som jag skulle vilja vara. impulsiv, modig och bestämd. men gud vad fånigt och drömmande det låter. men det är ju så. och jag är väl fånig och drömmande. ha! och jag känner mig bara intetsägande och tom. jag vill prata i telefon. jag vill se stjärnor. jag vill le sådär fånigt, som man gör ibland, som när man är kär (man gör dumma saker... när man är kär.(herkules-citat(jag var tvungen))), åt småsaker eller åt ingenting, bara för att man inte kan låta bli.

oj, jag delar ut fler och fler delar av mig själv. det här är väl.. väldigt privat? eller, nej, va? kanske inte. nej. det är det ju inte. ha, ni skulle se min dagbok. nej förresten. jag vet inte vad jag pratar om. godnatt.