Kalla mig cp

Jag håller på att lära mig Kalla mig av Vapnet. på gitarr alltså. jag suger rätt hårt på rätt mycket just nu.

min lillebror och daniel spelar datorspel uppkopplat på tvn.
"jävla fitta. vad är detta för bullfuck?"
"jävla kukdamp. hehe"

jag ska antagligen fixa mina dreads i lund istället. jag har ingen aning om vad det kostar. förresten missade jag moto boy. jag hade ingen att gå med. jag har missat honom 3 gånger. för tillfället är jag seg och jag sitter fortfarande i pyjamas. i fredags vare sista dagen på malmöfestivalen och avslutningsfyrverkeri som vi missade. istället såg vi slagsmålsklubben och sen missade jag bussen hem. när jag väl tog bussen en timme senare satte sig en kille bredvid mig och började prata. jag älskar människor som gör så. alla är så avståndstagande. och det jag stör mig mest på, och det som egentligen bara är dumt eftersom jag inte ens vill det; är att jag är en av dom där alla. alla dom som bara sätter dig bredvid någon de inte känner om dom måste. bakom dom andra, framför dem, långt ifrån, absolut inte bredvid dem. helst sitter vi ju själva på fyraplatsen. vi pratar inte med dom vi inte känner. varför vi inte sätter oss bredvid någon annan istället och börjar prata och gör något roligare av resan, vet jag faktiskt inte. jag gör det aldrig, och det låter väldigt fånigt, men jag beundrar nästan lite dom som inte gör så. dom andra. Ha. killen som satte sig bredvid mig var i alla fall rätt rolig. och en stund innan jag somnade vid kanske tretiden, kom jag på att det var första gången på väldigt, väldigt länge (kanske första gången sen i april?) som jag faktiskt somnade glad.